Insikt

Livet är vad du gör det till.
Det finns ingen annan som bestämmer över vad som ska hända mer än du.
Och du ansvarar själv för vad som händer, vad du gör och vad du bestämmer dig för.
Allting är upp till dig nu, det är så det fungerar här i detta bistra vinterland.

För i Stockholm är du ensam mot mängden; alla drar åt varsitt håll.
Här finns allting från kariiärsträvande män och kvinnor till samhällets mest utsatta och bortglömda. Allting kan hända här, och ibland är jag rädd.
Rädd för vad som kan hända, rädd för saker som händer människor varje dag.
Detta är långtifrån som hemma, för i Sölvesborg känner alla varandra, men det gör man inte ens i de minsta förorterna här.

Din vilja bestämmer över hur långt du kommer, för här finns ingen som pushar dig.
Du måste själv vilja för att ens komma upp ur sängen.
Du måste själv vilja andas, för det är ingen som hjälper dig.

Dagens fråga: Vad vill JAG göra ?
Om jag ska vara helt ärlig så har jag inte ens en liten aning. Så nu handlar allting om att se möjligheterna istället för att tänka på begränsningarna.
Finns det någonstans som man verkligen kan hitta jobb, allt beroende på hur intresserad man är, så är det här. Sen finns ju klart möjligheten att jobba i Norge. Det låter också ganska lockande faktiskt. Om inte annat för att komma någonannanstans.
Jag börjar nog bli lite sne på att dela lägenhet, mestadels för att jag känner mig totalt efterbliven med dessa akademiska människor jag nu bor ihop med.
NEJ: Jag är inte riktigt införstådd med alla begrepp de använder.
och JA: Snälla, vem fan vill känna sig totalt urkorkad och fråga om allt man inte förstår ?
Inte jag i alla fall.
Men det här är ändå bara en temporär lösning, det får vara såhär tills jag:
1 - Har hittat ett fast jobb med en schysst inkomst så att jag kan börja leta lägenheter.
2 - Har hittat en hyreslägenhet ( knappast en av de enklaste sakerna här )
3 - Bestämt mig för om jag verkligen ska stanna.
Jag vet inte ännu, allting är möjligt.

MEN jag har i alla fall bestämt mig för en sak.
Att se möjligheterna istället för begränsningarna.
Jag KAN egentligen göra precis vad jag vill, den enda som kan hindra mig är jag själv.

att såhär är det.
jag kan säga att det är bra, men det är det inte.
det är kämpigt just nu och ja, ibland så vill jag bara ge upp och åka hem.
samtidigt så vågar jag inte det, det skulle vara som världens allra största nederlag och skam och jag är inte säker på att jag vill det heller.
MEN jag kan inte förneka att det mesta är jobbigt just nu. Stockholm är stort och jag har nog inte riktigt bestämt mig för om jag trivs eller inte, jag känner inte precis någon i "min egen ålder" med samma intressen som jag och det är inte precis så att man knatar fram till första bästa på tunnelbanan och säger "hej ska vi hitta på någonting?".
Och jag kan inte med all säkerhet säga att här kommer jag bo för alltid.
För det vet jag inte. Just nu vet jag faktiskt inte mycket.

För att byta ämne.
Jobbet jag hade tog ganska så hårt på mig och att det inte fanns jobb nog för att ha mig kvar var nog egentligen det bästa som kunde hända. För det var liksom ett jobb som tog av en, jag vet inte om ni förstår vad jag menar och jag kan nog inte förklara bättre än så.
Det fanns vissa som kände att "jo men visst henne bossar vi över" och det var inte mycket, eller snarare ingenting, som jag kunde göra åt situationen jag hamnade i.
Jag slet som ett djur, jobbade arslet av mig och det enda jag fick som tack var sura miner.
Nej, egentligen så trivdes jag nog inte riktigt så bra som jag intalade mig själv att jag gjorde.
Samtidigt så känns det jävligt bra, för jag är mycket starkare nu.

Jag slutade i onsdags.
Och när jag kom hem den kvällen, då bara brast det. Det var en lättnad som gjorde att tårarna forsade, skrattet pärlade och allting var bara kaos. Jag insåg bara att helvetet var slut. Jag behöver inte gå tillbaka dit. Jag behöver inte ens komma och hälsa på.
Jag behöver inte gå förbi där ingenting, jag behöver överhuvudtaget inte ha med det där stället att göra.

Aldrig mera, tacka gudarna för det.