Okej, det var ett tag sen jag skrev här nu.
Men det har hänt en del sedan dess.

Jag har fått ett nytt jobb, som går ut nu den andre januari.
Jag och älskling har firat 6 månader, 7 månader också för den delen :) underbart <3
Jag har varit hemma i Blekinge och hälsat på.
Jag har bestämt mig för att jag ska börja plugga igen och jag ska, TOTAAALT oväntat,
blir lärare :O :O :O
Har hittat den ultimata skolan som ligger i Västerås, Mälardalens högskola :)
Mina idiotiska boendevärdar kickar ut mig från lägenheten i januari förresten.
Synd bara att jag inte sa det först, men det ska bli jävligt skönt att komma härifrån.
Synd bara att allting inte riktigt löste sig som jag ville och att jag kommer ha fett långt till
Marcus :( :( :( :( :( :( :( :( :(
Inte inte inte inte inte inte inte inte inte inte inte kul.

Julen är över och den har varit helt hysteriskt underbar, mysjul med älskling och hans familj :)
Hur himla kul som helst. Massor av julkappar blev det och jag har tydligen varit hur snäll som helst i år, det var ju rätt oväntat.

Juldagen var också ganska så lugn, det dracks en massa vin, spelades poker och allting var bara helt helt perfekt.
Nu så ska jag kika på en film och sen ska det sovas, jobbar lördag, söndag, måndag och tisdag.
Sen på tisdag kväll så bär det av till Västerås för att fira nyår med älskling :)
jag vill helst enkelt ha tisdag nu, hatar att sova utan dig :(

Saknar givetvis familjen och alla mina underbara och otroliga vänner därhemma.

Men det verkar som att en del börjar ordna upp sig nu, den här erfarenheten har gjort att jag har brjat tänka mer realistiskt och ser saker från ett helt annat perspektiv.
Jag är inte samma gamla Johanna men jag är inte heller en helt ny person. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förklara. Men jag har helt andra värderingar nu än vad jag hade när jag flyttade upp till Stockholm. Jag vet vad stress kan göra med människor och jag vet att människor uppenbarligen kan bete sig hur som helst utan att samhället ens höjer på ögonbrynet.
En människa kan uppenbarligen ligga och nästan dö utan att någon reagerar. Antingen för att dom överhuvudtaget inte bryr sig eller för att dom inte har tid och tror att någon annan i mängden ska bry sig. Varför är samhället så himla inriktat på egot?
Någonting måste göras, och det på en gång, hur fan ska detta annars sluta ?

Det är helt sanslöst hur mycket tid man har att tänka när man har kvällarna för sig själv.
Hur folk faktiskt är otroligt själviska. Fixerade på sig själva. Otroligt.

Alla mina nära och kära.
Marcus, min familj och sist men inte minst mina vänner.
Vad skulle jag göra utan er ?
Hur skulle jag överleva i en värld som faktiskt inte bryr sig ett dugg ?

Jo det har gått ett tag sen jag skrev en rad här.
Det har varit många tankar, många tårar och mycket stress.

Framförallt så är jag ledsen för att det inte blev riktigt som det
skulle när jag var hemma sist. Jag hann inte med ens hälften av
det som skulle göras.
Men älskling hjälpte mig att fixa och packa ner grejerna som var
på rummet i alla fall, tack. Du betyder ska du veta <3

För övrigt så börjar jag tvivla på vad jag gör här.
Jag passar inte in här. Men jag vet inte heller var jag passar in någonstans.
Hur vet man det ?
Och vem ska man prata med när allting är som jobbigast ?
För det är jobbigt nu. Det värsta är nog att vara inneboende.
Det funkar inte överhuvudtaget.

Sedan är det alla tankarna som virvlar runt i mitt förvirrade huvud.
Och alla tårarna som kommer när jag är ensam .. För det är inte någonting
man kan visa. Det är pinsamt. Jag tycker det i alla fall.
Tårar är inte jag. Jag gråter inte. Jag visar inte känslor.
Inte för människor som jag inte känner mig bekväm med.

Men allvarligt talat så vet jag inte vad som kommer att hända.
Jag vet ingenting. Förvirrad helt enkelt.

MEN.
Jag vet att jag inte kan flytta hem.
Det skulle ändå aldrig fungera. Tråkigt nog.
Och jag vill nog inte flytta hem heller.

Funderingarna är många ..

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHH!?!?!??!?!?!
Helt serious, jag har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, I guess I deserve it.
Men i alla fall.
Helgen har varit toppen, med små inslag av moln ^
Men dom behöver vi inte diskutera.

För övrigt så är jag helt jävla förvirrad.
Och funderar på om jag orkar mer.
Vissa saker pekar för och andra saker pekar mot.


ja ja, jag orkar inte skriva mer idag i alla fall, för nu är det kört igen !

I'll be the light in the dark if you lose your way.

I'll be your voice when you don't know what to say.

I'll be your shelter, I'll be your fate, I'll be forever

Livet är brutalt och inte det minsta enkelt.
Det är som att korsa en stig med krossat glas.
Smärtsamt. Blödande. Brutalt ärligt.

verkligheten kallar

Det är dags att inse att jag inte är något barn längre, även om jag fortfarande vill vara det.
Det är dags att inse att det är dags att växa upp och bete sig som en vuxen människa.
Även om jag inte vill det heller.
Och det är svårt att erkänna att ibland vill jag bara krypa hem med svansen mellan benen och slänga mig i mammas famn och gråta som en treåring.
Det funkar inte så, eller jag vet inte.
Jag tror att jag har en tendens till att bli aningens sentimental på kvällarna.
Men det kanske är bra, eller är det de ?
Att inse att man måste ta hand om sig själv, att inse att det bara är jag som kan se till att jag själv har pengar till att klara en hyra och mat på bordet är hårt.
Jävligt hårt om jag ska vara brutalt ärlig.

Men jag ska göra allting som står i min makt för att få ett riktigt jobb.
Och jag ska försöka klara mig själv utan hjälp från någon annan.
Det har min farmor lärt mig, och för att än en gång vara brutalt ärlig så är det nog någonting som är värt att kämpa för. Min farmor hon är klok hon och jag älskar henne. Lika mycket som jag älskar min farfar, min mormor, min mamma, min pappa och mina syskon.
Och mina vänner och Marcus.

Jag är så jävla glad för att jag vet att om jag behöver prata med någon, då har jag er.

Och jag saknar hur jävla enkelt livet var, när man gick i skolan och inte behövde göra någonting för att få en tusenlapp i månaden. Nu måste man slita arslet av sig för att ens få ut några kronor om man inte har pluggat i några år det vill säga.
Fast jag vet inte vad jag vill göra egentligen.
Jag vet inte så värst mycket faktiskt. Inte mer än att jag vill vara oberoende och kunna klara mig själv. Och kunna göra precis vad jag vill när jag vill. Så jag antar att jag behöver ett välbetalt jobb. Och hur lätt är det att få det på en skala från ett till tio ?

För övrigt så jobbar jag som telefonintervjuare just nu. Och ställer en massa frågor till folk, oftast om deras försäkringsbolag. Dom ska sätta betyg på vad dom tycker om sina försäkringsbolag, på just en skala från ett till tio. Oftast säger dom att det är svårt, och jag kan inte mer än att hålla med dom. Jag förstår inte ens alltid frågorna som jag ställer. Sjukt.

Men antagligen ska jag nörda mig lite till och sen ska jag sova, annars kommer det sluta med att jag är så sentimental att jag gråter mig till sömns. Lite tröstad är jag nog över att jag ska åka hem och hälsa på en runda den 29:e, och det blev ju knappast sämre av att älskling följer med mig. Underbart. Marcus, jag älskar dig <3

Grymt vilken tur jag har haft som har hittat dig. Du är världens finaste, helt underbar och totalt bäst i hela världen <3
Kärlek vid första ögonkastet

Fredag

Jag har blivit dålig på att uppdatera när jag säger att jag ska det, men ska jag vara brutalt ärlig så bryr jag mig nog inte så mycket om det faktiskt.
Men ja, jag hoppas att ni inte hatar mig för det ;P haha

Dagen ser ut såhär:
Jag ska börja fixa lunch alldeles strax, faster kommer på besök :)
Sen ska jag duscha och fixa mig i ordning, helst innan hon kommer dock ^
Börjar jobba klockan fyra, slutar klockan åtta och efter det så bär det av mot västerås till älskling :)
Helgen kommer att bli toppen.

Nu känner jag mig sådär tillfreds med allting, om det beror på att jag är totalpåverkad av smärtstillande eller om det beror på att allting faktiskt är bra det har jag ingen aning om men antagligen är det för att allting faktiskt är bra.

Tjingeling !