verkligheten kallar

Det är dags att inse att jag inte är något barn längre, även om jag fortfarande vill vara det.
Det är dags att inse att det är dags att växa upp och bete sig som en vuxen människa.
Även om jag inte vill det heller.
Och det är svårt att erkänna att ibland vill jag bara krypa hem med svansen mellan benen och slänga mig i mammas famn och gråta som en treåring.
Det funkar inte så, eller jag vet inte.
Jag tror att jag har en tendens till att bli aningens sentimental på kvällarna.
Men det kanske är bra, eller är det de ?
Att inse att man måste ta hand om sig själv, att inse att det bara är jag som kan se till att jag själv har pengar till att klara en hyra och mat på bordet är hårt.
Jävligt hårt om jag ska vara brutalt ärlig.

Men jag ska göra allting som står i min makt för att få ett riktigt jobb.
Och jag ska försöka klara mig själv utan hjälp från någon annan.
Det har min farmor lärt mig, och för att än en gång vara brutalt ärlig så är det nog någonting som är värt att kämpa för. Min farmor hon är klok hon och jag älskar henne. Lika mycket som jag älskar min farfar, min mormor, min mamma, min pappa och mina syskon.
Och mina vänner och Marcus.

Jag är så jävla glad för att jag vet att om jag behöver prata med någon, då har jag er.

Och jag saknar hur jävla enkelt livet var, när man gick i skolan och inte behövde göra någonting för att få en tusenlapp i månaden. Nu måste man slita arslet av sig för att ens få ut några kronor om man inte har pluggat i några år det vill säga.
Fast jag vet inte vad jag vill göra egentligen.
Jag vet inte så värst mycket faktiskt. Inte mer än att jag vill vara oberoende och kunna klara mig själv. Och kunna göra precis vad jag vill när jag vill. Så jag antar att jag behöver ett välbetalt jobb. Och hur lätt är det att få det på en skala från ett till tio ?

För övrigt så jobbar jag som telefonintervjuare just nu. Och ställer en massa frågor till folk, oftast om deras försäkringsbolag. Dom ska sätta betyg på vad dom tycker om sina försäkringsbolag, på just en skala från ett till tio. Oftast säger dom att det är svårt, och jag kan inte mer än att hålla med dom. Jag förstår inte ens alltid frågorna som jag ställer. Sjukt.

Men antagligen ska jag nörda mig lite till och sen ska jag sova, annars kommer det sluta med att jag är så sentimental att jag gråter mig till sömns. Lite tröstad är jag nog över att jag ska åka hem och hälsa på en runda den 29:e, och det blev ju knappast sämre av att älskling följer med mig. Underbart. Marcus, jag älskar dig <3

Grymt vilken tur jag har haft som har hittat dig. Du är världens finaste, helt underbar och totalt bäst i hela världen <3
Kärlek vid första ögonkastet