Eftertanke

Så nu har jag fixat resten av dagens att-göra-lista

Och nu känner jag för att skriva ett långt jävla blogginlägg. Inte för att jag vet vad jag ska skriva, mest för att jag bara vill skriva. Jag är ju knappast någon som folk hyllar. Knappast känd överhuvudtaget heller för den delen. Så därför spelar det egentligen ingen roll vad jag skriver om.

Men för att börja med stockholms-stressen.
Stressen över att ha ett jobb och att inte ha ett jobb; vilken av dom är värst ?
När man har ett jobb så stressar man ( oftast ) över allting som ska göras där, över att komma dit i tid, hinna göra allting innan en viss tidpunkt, äta lunch tillräckligt snabbt så att man kan tjäna tillräckligt med pengar för att överleva just den månaden. Sen stressar man givetvis för ( jag gör det i alla fall ) att man inte vet hur länge man har jobb där. För att man undrar vad chefen tänker i sin ( oftast ) totalt inkompetenta hjärna. Och för att man undrar vad det kommer handla om nästa gång man hör "Nisse till kontoret, tack. Nisse till kontoret, tack"
Nu är ju jag så lyckligt lottad att jag kommer antagligen inte bli kallad Nisse någon mer gång, eftersom att jag faktiskt inte jobbar där längre. Tacka Gudarna för det, för jag är totalt bombsäker på att jag inte kommer att kunna hamna på något mer totalt oorganiserat kaosartat ställe som det. Och nej, jag nämner det inte med namn. Ni som känner mig vet ändå just vilket ställe som jag pratar om. Mitt första Stockholmsjobb i en blomsteraffär. Spela roll, jag vill antagligen ändå inte jobba med blommor något mer, inte på ett tag i alla fall.
Okej, till stressen över att inte ha ett jobb.
Egentligen är det väl kanske inte en stress på det sättet om det nu inte hade varit för att jag har en jävla hyra på typ tretusen att betala en gång i månaden om jag nu ens funderar över att stanna kvar här ( vilket jag gör, för jag flyttar inte hem igen ) i storstaden.
Och då är det såhär: Jaha vilka jobb ska jag skicka cv och personliga brev till idag ?
Kommer någon ens att läsa det jag har skrivit och överhuvudtaget ens bry sig om att svara att blabla någon annan som hade mer erfarenhet av just det vi sökte har fått jobbet som blablabla.
eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeehhh !?!??!?!?!??!?!?!?!??!?!?!?!?!??!?!?!?!?!?!?!?!?!?
Och sen tänker man helt plötsligt: HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA ATT FÅ JOBB I STOCKHOLM EGENTLIGEN ?!
Och efter det så lugnar man ner sig och tänker att jag har antagligen snart ett jobb, så jävla svårt kan det inte vara, detta är ju trots allt Stockholm och finns det någonstans som man kan hitta ett jobb av något slag så är det här.
Nu har jag kommit så långt att jag faktiskt har hittat ett jobb, inte det allra bästa. Utan ett totalt montont jobb som telefonintervjuare men what the hell, det ger pengar, som kommer att betala hyran så att jag trots allt kan stanna kvar här. Och antagligen skriva in mig i bostadskön så att jag någon gång kan hitta en lägenhet som passar just mig så att jag kan bo själv och pyssla och pynta och allting kommer att bli perfekt.
Såhär blir det alltid när jag sitter och skriver, allting blir blarrigt och antagligen så kommer inte en enda jävel orka läsa igenom hela. Om någon nu mot förmodan gör det så kommer den här någon ändå inte att fatta någonting av mina totalt förvirrade tonårstankar.

Tunnelbanan och högertrafiken i rulltrapporna:
Stockholm är som ni alla vet jävligt stort och fullt av rulltrappor, mest för att Stockholmare inte är så fruktansvärt hälsosamma som alla tror och för att dom faktiskt är väldig lata så fort tillfälle ges.
När man då funderar på att åka rulltrappa ( antagligen för att det inte finns någon vanlig trappa i närheten ) så MÅSTE man stå till höger så att alla totalstressade kostymmänniskor kan springa till en buss, en tunnelbana ( som för övrigt går med max tio minuters mellanrum, dagtid ), ett möte etc etc för annars kommer dom bli asarga och skrika som idioter i en minut innan de har insett att du redan har flyttat dig och då springer de vidare. Såvida de inte är så överstressade att de springer rätt in i dig och du har stor möda med att hålla dig på benen för att inte ramla och krossa hela ansiktet på de sylvassa rulltrappestegen.

För att fortsätta med sura gubbar och tanter i tunnelbanan som faktiskt tror att dom äger den:
Det skulle jag mer än gärna vilja berätta för dom att det gör dom inte, men jag avstår i brist på energi över en argumentation med någon äldre dam/herre som ändå aldrig kommer förstå att dom har fel eller har viljan att kunna lyssna på någon yngre eftersom att dom är äldst och vet därmed bäst.
För att förbereda sig så att man inte hör vad dom säger så gör man såhär:
1. Skaffa en iPod eller en mp3 av något slag
2. Sätt i BÅDA hörlurarna i öronen
3. Skruva upp volymen till den milda grad att du inte hör omgivningen men inte blir döv heller.
4. Undvik att se dig omkring, direkt ögonkontakt med någon som sitter vid samma säte som du kommer antingen leda till att personen i fråga börjar skrika och gorma så att det ändå inte går att undvika att höra vad som säger eller sura miner och ett fruktansvärt himlande med ögonen.

Att vara nyinflyttad i Stockholm
Ja, jag är fortfarande relativt nyinflyttad i Stockholm och jag kommer känna mig som en nyinflyttad tills jag har lärt känna folk och känner att ja, här bor jag faktiskt.
Just nu känns det mest som en låååååååååååååååång lång semester.

Och nu kommer jag inte skriva mer på minst tio minuter för nu ska jag ha rökpaus och jag orkar inte dra ut sladden och ta med mig datorn ut för idag är jag lika lat som en äkta 08:a.