att såhär är det.
jag kan säga att det är bra, men det är det inte.
det är kämpigt just nu och ja, ibland så vill jag bara ge upp och åka hem.
samtidigt så vågar jag inte det, det skulle vara som världens allra största nederlag och skam och jag är inte säker på att jag vill det heller.
MEN jag kan inte förneka att det mesta är jobbigt just nu. Stockholm är stort och jag har nog inte riktigt bestämt mig för om jag trivs eller inte, jag känner inte precis någon i "min egen ålder" med samma intressen som jag och det är inte precis så att man knatar fram till första bästa på tunnelbanan och säger "hej ska vi hitta på någonting?".
Och jag kan inte med all säkerhet säga att här kommer jag bo för alltid.
För det vet jag inte. Just nu vet jag faktiskt inte mycket.

För att byta ämne.
Jobbet jag hade tog ganska så hårt på mig och att det inte fanns jobb nog för att ha mig kvar var nog egentligen det bästa som kunde hända. För det var liksom ett jobb som tog av en, jag vet inte om ni förstår vad jag menar och jag kan nog inte förklara bättre än så.
Det fanns vissa som kände att "jo men visst henne bossar vi över" och det var inte mycket, eller snarare ingenting, som jag kunde göra åt situationen jag hamnade i.
Jag slet som ett djur, jobbade arslet av mig och det enda jag fick som tack var sura miner.
Nej, egentligen så trivdes jag nog inte riktigt så bra som jag intalade mig själv att jag gjorde.
Samtidigt så känns det jävligt bra, för jag är mycket starkare nu.

Jag slutade i onsdags.
Och när jag kom hem den kvällen, då bara brast det. Det var en lättnad som gjorde att tårarna forsade, skrattet pärlade och allting var bara kaos. Jag insåg bara att helvetet var slut. Jag behöver inte gå tillbaka dit. Jag behöver inte ens komma och hälsa på.
Jag behöver inte gå förbi där ingenting, jag behöver överhuvudtaget inte ha med det där stället att göra.

Aldrig mera, tacka gudarna för det.